Robin Fahlén

Idag blev jag väckt (igen) runt klockan 10 men gick inte uppförrän kvart över eller ngt. Då tog jag lite frukost innan det blev dags för dagens långa träningspass på fjällen.

Efter frukosten blev det ju då dags att valla skidorna efter som min far vägrade att göra det åt oss idag ( han tyckte att vi borde lära oss det snart).



Det gick faktist bra för min del, tro det eller ej, men det gjorde det. sen började vi på våran vandring till spåret som tog cirka 5 minuter. Eftersom man inte kunnde skylla på dåligt fäste denna träningen så fick man ju så klart hitta på något annat att skylla på eftersom det inte gick så bra till en början. Givetvis fanns det massa saker redan 10 minuter in på passet som man kunnde skylla på. Bland annat var det väääldigt dåligt packat så med mina små trugor sjönk man ju ner minst 40 cm i snön varje stavtag å det tog ju kål på mitt tålamod. Så jag blev på ganska dåligt humör redan i början av passet och de första fyra kilmetrarna tog ungeför 35 minuter. när vi kom fram till någon fika stuga mitt ute på fjället funderade vi på att vända och åka hem, vilket också blev fallet för mamma. Men givetvis hade ju min dumma lillebror åkt iväg utan mobil eller någonting och vi visste ju inte vilket spår han hade tagit så det blev ju bara till att börja leta.




Pappa och jag blev de lyckligt lottade och vi tog givetvis den jobbigaste vägen som började med en kilometer jobbig uppförsbacke. dock var det myycket bättre packat där eftersom det körde förbi skotrar stup i kvarten och mitt humör gick upp en aning. när vi kom upp på toppen såg vi dock inte någon skymt av Tom utan var tvugna att fortsätta åka. Det blåste ganska kraftigt på toppen men det hindrade ju inte oss. heltplötsligt skulle vi ju ner i en dal mellan två toppar så det blev ju lite roligt iaf. Ända tills man kom ner till botten för där kom det fram ett flyyyyg mett i vägen där jag åkte och jag vill lova att jag flög ganska rejält. Landade dock inte helt ok och det känndes som om jag stukade foten igen =/ Oturligt nog körde det förbi en karavan med snöskotrar precis när jag kom på flyget och alla typ stannade och kollade om jag levde efter min lilla "crash". Vill lova att det var ganska pinsamt. När smärtan hade lagt sig så fortsate våran upptäcksfärd upp på nästa topp och ca 5 kilometer till. 



När vi kom fram till vårat mål insåg i att Tom troligtvis hade tagit en annan väg och vi blev tvugna att vända och åka tillbaka hela vägen. Som tur var ade vinden lagt sig lite och det var helt plötsligt skönt att åka. Dock började solen gå ner en aning så vi fick lite brottom.


 

På vägen hem stötte vi också på en ohyggligt brant backe som vi inte ville åka ner för eftersom den var väääldigt ojämn efter alla skotrar som hade kört där så det blev helt enkelt att ta "vägen genom skogen" eller som i vårat fall vägen som inte var uppkörd :P  I vilket fall som helst så kom vi tillslut ner och körde runt fjället denna gången så vi slapp den jobbiga uppförsbacken. Otroligt nog kom vi tillslut fram till samma stuga som vi hade börjat vid och där ringde vi till mamma för att se om hon hade sett min lilla bror. Givetvis hade den lilla skiten redan kommit hem och vi hade letat i onödan. Så pappa och jag kännde oss förtjänta av en kexchoklad innan vi fortsatte så han gick in i den lilla stugan å köpte två st. *mums* Sen tog de 4 kilometrarna oss bara 15 minuter som i börjag av passet tog 35 :) Värst va energi man kan få av lite choklad.

Sen kom man hem till våran lilla stuga och duschade och åt lite och nu sitter man här igen ;-) Kan inte bli mycket bättre. Hoppas ni har haft en lika trevlig dag som jag.

Pusshej